Jag läste precis en intressant artikel, där en landskapsarkitekt/professor uttalar sig om det ”personliga landskapet” och hur det håller på att växa fram en ny sorts estetik.
Det som jag ser som mest intressant, är att synen på vårt landskap håller på att förändras och att landskapsarkitekten menar, att vad som betraktas som vackert och fult inte längre är självklart. Landskapsarkitekter förväntas göra vackra saker, men enligt artikeln inspireras landskapsarkitekten av sitt barndomslandskap!
Personligen tycker jag att det kan vara en fara om just landskapsarkitekter lägger för mycket värdering och inspiration av sitt barndomslandskap och just därför blir landskapsarkitektur ofta väldigt ”liten” med alldeles för snäva svängar.

Så här vågar man ta ut svängarna på Chelsea Flower Show (bloggat om 090503)
Själv kan jag inte minnas att det fanns något som var ”stort” i trädgårdar när jag var barn iform av utsmyckning. Idag finns det t ex gigantiska krukor, soffgrupper etc men de flesta köper till slut ändå bara den ”lilla” krukan med den lilla blomman. Trädgårdar är ändå en form av landskap i liten miljö.
Vad jag vill säga med detta, att det är inte alltid det bästa, att blicka för mycket tillbaka till barndomen, utan åter igen är det mixen av den gamla trädgården med de skira 40-talsväxterna i ackompanjemang med stora moderna växter – krukor – väggar etc, som t ex olika sorters gräs som var mindre vanligt i barndomens landskap.
Kort och gott tycker jag att landskapsarkitekter borde kunde ”trycka på lite mer/ våga lite mer” och vinna sååå mycket!

Bilder från min egen trädgård! Sammetshortensia, en ovanlig växt, med helt underbar blomställning i lila, kantad med små vita blommor och är nu i början av sin blomning.

Kallas lysmask, vet tyvärr inte det latinska namnet

”Stora” skärmväggar ibland grönskan ger ett vackert spel mellan metallen och blommorna. Färgerna blir än mer sprakande. Helt enkelt är det så att metall och färger/grönska gifter sig med varandra












